The world is yours.

Forza.

Jag är tillbaka från en vecka i Nice. Det var ett fantastiskt avbrott från den verklighet jag vanligtvis vistas i. Att komma tillbaka till ett snöigt Stockholm är dock bland det svåraste den här vintern. Gång på gång har jag under flera dagar kommit på mig själv med att ifrågasätta hur människor känna glädje i det här vädret. Det är givetvis en reflektion av min stressituation just nu. På tisdag är en ovanligt intensiv vecka över och ett par dagar efter åker jag till Kina. Tills dess äter jag italienska pastiller med smak av citron och citronmeliss. Det smakar verkligen Italien.

NIZZA.

Idag är Stockholm disigt, oerhört vackert och totalt avväpnande. Dis är mitt absoluta favoritväder på kvällstid. Jag tycker det är mystiskt och fantastiskt. Om ett par dagar byts dis mot sol och värme i Nice. En mellanlandning får mig att känna mig lite närmare Paris.

Dude.

Mitt liv är för närvarande hektiskt. Förutom att jag är översköjd av sistaårsuppgifter så har sommaren redan börjat planeras. Dessutom har jag börjat drömma faktiskta drömmar om gräsmattan utanför min skola. Varje vår är de lika artificiellt gröna och det värker i mig när jag tänker på det. Det är så väldigt långt ifrån var vi står idag. Sammanfattningsvis är detta en misslyckad februari. Men strax - Nice och Kina.

re.

När förvåren kommer vill jag gå klädd i stora sjalar istället för trench, ruffsiga Converse istället för gummistövlar och byta det omönstrade mot något mönsterdränkt. När vårljuset sedan slocknat vill jag byta om till en smaragdgrön klänning och låta min hy åter bli vintervit. Kanske sedan gå ut i kvällen och förstöra ytterligare ett par för tunna strumbyxor.

A single man.

Sällan har jag varit mycket för spel. Jag har inte dragits till att sitta vid små teveapparater och dras in i världar där missmatchade figurer promenerar runt till hissmusik. Efter att av misstag hittat retrospel istället för vintage mode har tyvärr allt det ändras. Spelen är beroendeframkallande när man gjort upptäckten att musiken går att dränka med spotify. Dock hindrar mitt snobbistiska tänkande mig från att fullkomligt hänge mig. Istället läser jag omdömen om "A single man" och jag måste säga - innan jag ens har sett den, rör den mig. Trots att jag respekterar Tom Ford mer som prmaskin än som klädskapare så verkar han faktiskt ha gjort något värt att begrunda. När jag sliter mig från åttiotalsgrafiken som upptar datorskärmen kanske jag går och ser den.

Les mots.

Idag insåg jag hur nära det är till jag gör något annat än det jag gör nu. Veckor fyllda med timscheman är borta och är istället fyllda av annat. Om ganska exakt ett år tänkte jag ge mig av från Stockholm och läsa franska på Sorbonne i en termin eller två. För första gången på länge känner jag motiverad till något.

MJ RTW 2010

Modeveckan i New York går parallellt med OS i Vancouver vilket gör att man känner en viss balans i världen. Man uppfylls mer av Bryant Park än av skiddräkter i färger som skär sig mot snön. Den första kollektionen jag granskade var, som vanligt, Marc Jacobs. Den var inte banbrytande i år men inte lika tråkexcentrisk som flera säsonger i rad. Tvyärr är ju inte enkelt och bärbart det man vill se efter en uthållig Wangexplosion.

Desperate times call for desperate measures.

Med tanke på att jag inte är äldre än bara ha vaga minnen om vita vintrar har de senaste månadernas vita täcke tagit hårt på mig. Normalt är mina skinnstövlar täckta av slaskig lera efter ett par veckors användande. I dagsläget är de fläckade av macchiatofärgad snö och mattade av den vita sorten inom ett par timmar. Med det i åtanke och det faktum att min garderob är mer Niceanpassad än alpanpassad blir det givetvis svårt att ens le falskt åt detta väder. Om två veckor flyger jag till sagda stad, Nice alltså, och efter det förväntar jag mig att Stockholm är snöfritt och cykelmöjligt. Om inte, börjar jag på allvar ifrågasätta mitt ställningstagade mot päls.

Sunday.

Hade jag levt i New York hade jag förmodligen läst Vanity Fair och ätit french toast på ett sunkigt diner. Tyvärr är så inte fallet och jag har istället tillbringat dagen framför två filmer. "American Teen" var en otroligt intressant, om än amerikansk, dokumentär om att växa upp i en småstad. Efter sushi fortsatte jag med "Easy Virtue" som var helt okej men mest för att jag är svag för kostymfilmer. Efter sagda kostymdrama blev jag oerhört sugen på hattar och aftonklänningar vilket våren bör fyllas med.

Nizza.

De senaste fjorton dagarna har jag mest tillbringat i sällskap med nyinköpta klänningar. I ett par säsonger har jag fascinerats över det lite skeva i en outfitbild. Det jag dragits till allra mest av är lite för långa klänningar. Detta har resulterat i två av den sorten och en riktig långklänning på senare tid. Våren känns riktigt nära med Nice om fyra veckor.

Mad.

Efter min, och hela mediavärldens, Madmen-haze törstar jag efter sextiotalsklänningar. Jag vill tillbringa min sommar i stela och vidkjolade klänningar. Givetvis är det tjugotio och mid-calf, som det så underbart heter på engelska, är ingenting intressant. Inte när klänningen är sextiotalsvid. Känslan av lite för långt är istället att eftersträva i vissa raka klänningar. Det förmedlar att något är lite, lite fel. I de flesta andra format är det ointressant och tråkigt. Istället gäller sextiotalesqua klänningar som kortats till ett slut vid mitten av låren. Kjolen känns då om möjligt vidare och helst ska den dra åt det långa bak. Kontrollerad assymmetri.

Fresh.

Efter nära en veckas spaande i Danmark och Skåne är jag tillbaka i Stockholm. Det var fantastiskt att vistas någonstans där kylan inte biter i benen trots att man har merinostrumpbyxor. Eftersom det är söndag tänker jag inte utmana kylan utan ägna mig åt te, Madmen och Oxfams novellserie om vatten. Lite yoga på eftermiddagen. För ett par timmar sedan började jag morgonen med hibiskus och nyponte. Teet har en djupröd färg vilket är alldeles strålande iskalla vintermornar.

Bilden ovan är från Louisiana i somras. Den sortens ljus som finns på bilden är mitt absoulta favoritljus. Allt är vackert och hoppfullt i det. Det påminner mig om att det inte är så långt kvar till solglasögon och tunna klänningar på stora gräsmattor. Tjugotio blir ett underbart år. Nice om ett par månader, Kina om två veckor längre och student om tjugotvå veckor. Alldeles snart är det där ljuset tillbaka igen.

The final hour.

I natt tar året slut och därmed det årtionde då jag växte upp. Det är intressant att lämna något sådant bakom sig. De sista timmarna på året tänker jag tillbringa på arbetet och sedan med vänner. Det är väl lite så alla år slutar. Tillsammans med andra på en iskall altan. För närvarande äter jag frukost och engagerar fötterna i ett fotbad. Vampire Weekend spelar och alldeles strax ska jag låta mascara täcka mina fransar. Tills dess - smoothie på blåbär och dr stuarts triple gingseng-te.

To new beginnings.

Igårkväll skapade jag bort det sista av min nötta rouge noir. De kommande dagarna arbetar jag och dömer man efter helgens paketinslagande om väl över sextio paket tror jag att jag låter mina naglar vara ett offer för bekvämlighet. Sex år med nagellack till trots ser de faktistkt bättre ut bara än kantstötta.

Alldeles strax är det julafton. I år är det vitt och trots min bistra vinterattityd är det rättså trevligt. Nyår faschinerar mig dock mer. Nästa vecka tänkte jag stå i snön i klumpiga klackar, smaragdgrönt sidenfodral och blodrödsglansiga läppar.

- För övrigt : Jag märker att ni har kommenterat lite med råd och uppmuntran, vilket verkligen glädjer, och därför hoppas jag att ni kan göra det samma i detta inlägg. Vad vill ni läsa om? Vad vill ni se?