Kismet.

Med anledning av min MJ-fakereptilväska tänker jag mig ett tidigttjugotusentalstema, musikmässigt, under kvällens läggning av hår och sotande av ögon. Eftersom min hiphoplista är för organiserad för att lyssna länge på tvingas jag till Destiny's child. Det var kanske inte riktigt den kvällsmusik jag tänkt mig. Tursamt nog är det ungefär lika oväntat som en grönskiftande reptilväska med guldkedja. Det är så motbjudande att man faktiskt tycker om det.

Ikväll ska jag fira en av mina närmaste vänners födelsedag. Som vanligt försöker jag glömma att det inte är i närheten av sommar utan har min sista sommarklänning till blanka strumpbyxor och träklackar.

Story.

Igår åt jag en lunch med vänner på Story. Maten är inte fantastisk, men omgivningen och inredningen är. Råa detaljer som ett upprivet tak och en bar som är lackad i mässingsfärgat. Det är kontraster som möts - rökigt tjugotal med en känsla av uppriven nutid. Jag tycker om att befinna mig på sådana platser. Jag finner det avslappnande och inspirerande.

A small piece of Paris.

De kommande sju dagarna är jag ledig. Det känns verkligen befriande. I natt sov jag dessutom ut för första gången på hela veckan. En veckas ledighet betyder att jag har tid med det som jag skjutit upp de senaste veckorna. Tillbringa en eftermiddag med att titta på oljerockar och välja den perfekta. Köpa tunnstickade strumpbyxor i grått. Fota streetstyle i Vasastan. Gå på Dalí på Moderna. Vara med vänner jag inte träffat på länge.


Bilderna ovan påminner mig förresten om Paris.
Trots att det är söder.

Miriam, 15, student [Streetstyle ett - Söder]

Vad betyder mode för dig?
Jag håller på med konst och mode, och syr själv. Jag målar och bloggar på Wedgeheel.blogg.se.
Vad är din största stilinspiration?
Jag inspirerad av Paris och Frankrike. Konst och goth; det svarta och platån.

Fur is dead.

I en kommentar fick jag en fråga om att prata om päls. Vad man måste veta om mig som modeperson är att jag är oerhört konservativ i vissa avseenden. Samtidigt som jag är allt för att bryta stilregler tycker jag man måste behärska dem från början för att få bryta dem. En viktigt stilverktyg för mig är att blanda mönster. Att bryta mig ur att tweed inte kan bäras till en paisleymönstrad sjal. Det fungerar utmärkt så länge man vet att passa färger och stilar. Kontraster är en fantastisk sak. Med detta i bakhuvudet kan man även förstå min ståndpunkt till päls.

Jag är inte emot päls. Men jag är starkt emot fuskpäls. Jag finner tanken om fuskpäls så enormt mycket mer upprörande på ett moraliskt plan än vad päls någonsin kan få mig att känna. Fuskpäls är ett sätt att slippa det ansvar pälsbärande faktiskt är. Man kan alltid ursäkta sig med att inget djur har kommit till skada och att man tar en genväg.

En av mina viktigaste principer är att man ska stå för sina egna val. Att bära päls kan ses som fruktansvärt stötande, upprörande och provocerande men personen som bär det tar ansvar för det den är - pälsbärare.

För att ta det hela till ett personligt plan - jag bär inte päls. Jag sympatiserar varken med pälsbärare eller pälsmotståndare. Jag har ingen åsikt om någon vill kasta röd färg på modeveckorna. Och det gamla argumentet om att människan bär skinn och har burit päls i alla år så ska jag säga att det gör mig riktigt förbannad det med. Om människornas vägar inte dras om eller förändras så har vi inte kommit speciellt långt i vår utvecklig. För - alla åsikter åsidosatta - så är vi människor allihopa, pälsbärare eller ej, som förändras hundratals gånger över en livstid.

India.

I och med en fullständig förälskelse i allt som är brittiskt - och allra helst det skottska - har jag även blivit fäst vid Indien. Precis som alla mina fascinationer handlar inte om ett industrialiserat och västerländskt Indien utan ett land av drömmar och starka färger.

När jag var i Paris i september köpte jag ett par böcker på Taschens bokaffär. En av dem heter "Indian style" och är det som håller mig vaken i en regnig verklighet. Bilderna är fantastiskt vackra och nästan helt folktomma. Det är det som bygger upp bilden av en plats där så mycket människor lever men som ändå är så fridfull.

Under en tid för några år sedan var jag besatt av det gamla Ryssland. Före revolution och före nittonhundratal. Då läste jag Tolstoy och ville ha sjalar med klassiskt ryska motiv. Denna månad håller jag hårt i min Taschenbok och lyssnar på Bollywoodsoundtracks. Det är fint med vinterförälskelser om en annan tid.

Sofo.

Det som är tråkigt med höst är hur tidigt den infaller. Människor drar fram svarta rockar redan i senaugsti. Personligen medger jag inte höst förrän den femtonde oktober. Det är en av de få traditioner jag håller hårt på. I år gick jag utan strumpbyxor halva september och drog inte på mig duffeln förrän igår. Det var onekligen kallt med bara yllesjal som enda ytterplagg med endast ett par graders värme. Möjligen kavaj och kaschmirkofta men kallt ändå.

Fredagseftermiddagen tillbringades på söder. I över en och en halv timme gick jag runt i Sofo och på Götgatan men endast en gatumodeskanditat var värdig att fotas. Problemet var givetvis regnet och att hösten infunnit sig. Det är läskigt hur dominerande svarta dunjackor är på gatorna.

Young hearts run free.

En dag i höga mockaskor avslutas i powerwalk och tidig middag. Kontraster som passar mig. Mocka får mig nämligen att känna mig italiensk. Det får mig att vilja boka en biljett till Portofino och där gå runt i grekiska långklänningar. Det får mig att vilja locka håret och leka trettiotal. Istället byter jag ut träklackarna mot räfflad gummi. Det får mig å andra sidan inte att vilja göra något speciellt. Möjligen får vattnet dit de leder mig att slappna av och lyssna på favoritlåtar gömd i en huvtröja.

Under promenaden tänkte jag på inspiration. Ofta är det inte klädrelaterade saker som inspirerar mig mest. Det kan vara parisiska sopor eller skottska kakor. Det är intressant att associera fritt och bota kreativ svält. Då jag började dagen med att gå igenom hundratals parisbilder är Jardin de Luxembourg en given inspiration idag. Det vita gruset har en underlig effekt på mig.

Ensemble.

Som vissa av er har förstått kommer den här bloggen i framtiden, så snart som nästa vecka, att bli en gatumodesblogg. Givetvis kommer det personliga och modereflekterande inte att försvinna utan de två elementen kommer att förenas. Jag kommer att fota i olika delar av stadsdelar och även intervjua personerna jag fotar. Förhoppningsvis kommer alla ni som läser nu stanna kvar och sprida ordet vidare. Klicka på bilden ovan så kan du följa mig på bloglovin.

I wish we were each others to have.

Det är tidig kväll och jag lyssnar på 2Pac. Det är lite för mycket tidigt nittiotal vilket jag sällan kan relatera speciellt bra till. Det spelar liten roll idag, då jag är oerhört trött. Jag somnade halv sex i nött skoltröja och under två filtar. Massa sushi senare och ingen direkt skillnad märks av. I år känns det som sommaren precis var trots att det är oktober. Efter Parisresor, influensa och småförkylningar har jag glömt att märka att det är höst. Det är mörkt när man vaknar och skymmning när man går hem.

Imorgon hade jag tänkt att tillbringa min eftermiddag i stan. Det saknas höstplagg i min garderob eftersom den helt glömts bort. Jag har glömt att vantar behöver täcka händer. Samtidigt behöver jag kjolar till ulltröjor och klänningar till stickat. Förhoppningsvis lyckas staden fylla mina behov.

Dans la future.

Det här med höst innebär en del saker. Man byter garderob och förfasas över att man saknar kläder att bära. Man köper mockaskor och försöker matcha dem med skinnväskor. Man drömmer om Djurgården men kommer aldrig längre än te framför 'Gossip girl'. För min egen del innebär det att se framemot våren. Vintern är på intågande och människor gömmer sig i svart. Jag tror å min sida på sommarkläder till tunna nylonstrumpbyxor i oktober. Här är i alla fall min vår tjugotio :
- Nice första veckan i mars. I år var jag där nästan samma vecka. Det är folktomt, småvarmt och väldigt avslappnande. Dock ser jag framemot några timmars mellanlandning i Paris. Charles de Gaulle får mig alltid att kännas på ett visst sätt.
- Kina tredje veckan i mars. Jag vet att ni som läst mig länge ibland glömmer att jag faktiskt går i skolan fortfarande. Därför åker jag till Peking tillsammans med hela min klass. Inte för att ni glömmer, utan för att jag går i skolan.
- Förhoppningsvis förpåsk i Paris. I min familj tas själva påskfirandet oerhört seriöst och jag skulle aldrig drömma om att missa Påskafton. Eftersom påsken är så tidigt står det fortfarande att se huruvida det blir av eller ej.
- Den första juni fyller jag nitton. Ingen egentlig betydelse men det är alltid trevlgit att se hur sommaren nästan fastnat.
- Den fjärde juni tar jag studenten. Efter det blir det sommar, sen blir det höst och då konst och litteratur på Stockholms universitet något år innan Paris.

Sometimes.

Idag tvingades jag ta bussen hem efter några ärenden. Det fascinerar mig lite att åka runt i en rektangulär låda som forslar människor åt olika håll. Dagens tur medförde dock viss förfäran. En dam, knappt sextio, glömde gå av och skrek därför åt busschaffören att åter öppna dörrarna. Han gjorde det trots hennes vidriga tonläge. Hon tackade honom inte ens.

Senare på samma färd frågade en dement gubbe om hur man tog sig till en annan hållplats och förstod inte att han behövde korsa vägen. Bussen hölls kvar i några minuter och under tiden skrek en man att gubben bara skulle släppas på för att det var enklare så.

Jag blev fullständigt skakad av detta. Det är oförståligt hur man kan tappa all mänsklighet och artighet. Det är fullständigt oacceptabelt i min värld. Om det är åt det här hållet människosläktet är påväg är jag inte säker på att jag vill stanna kvar mycket längre.

Samtidigt vill jag inte låta mjäkig eller falsk när jag jag säger att det är min yttersta övertygelse att alla människor har något bra i sig. Någonting som är genuint sjyst och väl mot andra. Samtidigt är det en sak att så på sig själv och en helt annan att slå på andra. Det är lite det jag vill kommma till.

Old elegance.

Regn är otroligt lugnande. Efter första arbetslördagen på ett par veckor är det trevligt att sitta vid datorn och se träden bli grönare utanför fönstret. Dricka te från Paris och kolla på Lanvins visningsbilder. Alber Elbaz är det som Marc Jacobs kunde ha varit om han inte varit amerikan.

Det Lanvin utstrålar är europeisk elegans. Det är mäktigt och oerhört berörande. Det är draperingar där tunt, genomskinligt, tyg möter tätt och ogenomträngligt. Det intressant är att samtidigt som det är en kollektion som visar överflöd görs det på ett sätt som speglar recessionen. Det är dova färger som visar en värld i finansiell sorg.