Trash.

När jag var i Paris näst senast, i oktober förra året, utvecklade jag en fotomässig besatthet av sopor. Kanske är det så att min fascination av Paris överförs på alla möjliga delar. Att jag ser det som en så perfekt plats att till och med soporna är drömlika. Bilden ovan tog jag utanför en restaurang. Jag tycker den är gripande. Sopporna väller ur den matta plastkorgen. Det är materialblaning - nu skiljs från då. En trälåde trängs med svarta plastsäcker. Kanske blir den lite en symbol för död, och hur vi försöker tränga oss undan den. Svarta plastsäckar är starkt förknippat med bodybags efter amerikanska teveserier. Det bleka träet är lite som nattvardsbrödet - symboliskt förkroppsligande.

Sopor är genrellt restminnen. Rester av mat som man inte orkat äta och saker som påminner om samtal man inte orkat ha. Att fascineras av de franska soporna grundar sig kanske i Paris som storstad. Som en massa, fylld med folk. De uppmanar lite till frågan - vad händer sen?