The final hour.

I natt tar året slut och därmed det årtionde då jag växte upp. Det är intressant att lämna något sådant bakom sig. De sista timmarna på året tänker jag tillbringa på arbetet och sedan med vänner. Det är väl lite så alla år slutar. Tillsammans med andra på en iskall altan. För närvarande äter jag frukost och engagerar fötterna i ett fotbad. Vampire Weekend spelar och alldeles strax ska jag låta mascara täcka mina fransar. Tills dess - smoothie på blåbär och dr stuarts triple gingseng-te.

To new beginnings.

Igårkväll skapade jag bort det sista av min nötta rouge noir. De kommande dagarna arbetar jag och dömer man efter helgens paketinslagande om väl över sextio paket tror jag att jag låter mina naglar vara ett offer för bekvämlighet. Sex år med nagellack till trots ser de faktistkt bättre ut bara än kantstötta.

Alldeles strax är det julafton. I år är det vitt och trots min bistra vinterattityd är det rättså trevligt. Nyår faschinerar mig dock mer. Nästa vecka tänkte jag stå i snön i klumpiga klackar, smaragdgrönt sidenfodral och blodrödsglansiga läppar.

- För övrigt : Jag märker att ni har kommenterat lite med råd och uppmuntran, vilket verkligen glädjer, och därför hoppas jag att ni kan göra det samma i detta inlägg. Vad vill ni läsa om? Vad vill ni se?

Dec.

Det här med december och mörker är inte riktigt min grej. Den senaste veckorna har jag därför ägnat åt att dricka alldeles för mycket te och gömma mig i utslitna baseballtröjor under kalla eftermiddagar. Resten av min förjulveckor ägnar jag åt läroböcker, arbete och skridskor på östermalms IP. Tills dess - bilder av ett förhöstigt paris för längesen.

L'air.

Under det senaste halvåret har jag lidit av vad som endast kan beskrivas som konsumtionskramp. På ett sätt har jag ändrat konsumtionsvanor och handlat tidningar, te och ögonskuggor istället för plagg. Men trots möjlighet har inga plagg inhandlats. Inte heller skulle jag vilja påstå att en stilmetamorfos skett. Den enda rimliga anledningen för mitt icke-shoppande är att jag tillslut reagerar för starkt på ett konsumtionssamhälle. Kläder finns överallt, hela tiden. Det som ska vara spännade - kaschmir och siden - har blivit akryl och polyester.

För första gången på tre år rörde jag en sax i tygjusterande syfte när jag sydde om en klänning ikväll. Mode eller stil har aldrig handlat om egen prodktion för min egen del. Det kommer det inte vara i framtiden heller, konsumptionskramp eller ej. Det är bara trevlig att se att jag så att säga har det i mig.

You love all sailors but hate the beach.

Ofta försöker jag sätta mig ned och skriva om det som gör min omvärld. Jag försöker beskriva de korta fläktar av inspiration jag känner när jag rör vid material eller tittar på visningsvideor. Ibland är dock mörkret och kylan alldeles för dominerande för mitt sinnelag. Jag glömmer bort hur vackert det är med silke till tunnstickade strumpbyxor. Sedan kommer jag på en del saker jag faktiskt tycker om.

Just nu tycker jag om origami. Att arbeta på det viset med tyg - i stela draperingar eller rundringningar med fyrkantiga kanter - är speciellt. Det det är att försöka tygla tyget istället för att låta det vara fritt. Ofta är klänningstyg drömsk men kombinerat med det stela uttrycks något annat. Något intressantare.

Bikes.

Ofta är det inte klädrelaterade saker som inspirerar mig. Inte i ämnet stil. Plagg i sig är snarare det som berör andra delar av mitt liv. Saker och sådant som är långt från de ting som kläder är tar mig till stilinspiration. Under resan till Paris i september var det en cykel. Det var något med vecken i plåten och dess bräcklighet som fick mig att stanna till.

Nu har den första förälskelsen lagt sig och istället för bräcklighet ser jag Saint Germain. Det blir den sortens känsla som förmedlar 'someplace but here'. Skulle jag beskriva min personliga stil är den lite så. Den driver mig till att vara någonannanstans än här. Aftonsiden på dagtid och nedklädda kvällar.

Flicks.

Igår såg jag "500 days of Summer". Den var inte alls så bra som jag väntat mig. Stundtals ganska tråkig och mycket en sterotypisk film om obesvarad kärlek. Framförallt kändes det väldigt nittiotal i SanFransico och inte L.A tjugonollnio.

Precis som jag tycker att trender kan vara oerhört tråkiga för att man förväntas älska dem, har jag samma inställning till filmer. Det är få filmer som går att se flera gånger. Det bästa är förstås om man glömmer dem emellan, men att minnas och se om är svårt. Därför såg jag "Nick and Norah's Infinite Playlist" istället för att älta en och en halv timmes slöseri av tid. Den var oerhört upplyftande och jag skrattade högt för mig själv flera gånger. Se den om ni är ensamna och post-vaccinationssjuka.

Memory lane.

Det är svårt för mig att skriva just nu. Jag dricker helst ett noga utvalt te och umgås med "Franny and Zoey" såhär på kvällar som avslutar dagar med förstasnö. Istället för att skriva ytterligare om tjugotalsunder och plagg som fastnar tänker jag berätta några modeminnen för er. Det här är det första :

Jag har få minnen från min barndom. Det mesta är täckt i ett skimmer av känslor och korta minnesbilder. Det är så för mig; jag glömmer. De få saker som jag dock minns är förankrade i plagg. Det här minnet förklarar min otroliga dragning till silke i olika matthet och med olika glans.

Första gångne jag klev in i den sextiotalstegelbyggnad som skulle vara min miljö i nio år hade jag på mig en gammelrosa, närmast urtvättad, silkesklänning. Det var en t-shirtklänning med stora rododendron i vitt på. Det var en fantastisk klänning och jag kan fortfarande minnas hur jag valde den ur min garderob. Det var lite det som, över ett årtionde senare, skulle vara grunden för det jag är idag.

Efter ett par veckor i samma sextiotalsbyggnad var det första skolfotot. Jag hade en tennisklänning i blockfärger och ett par mockaskor med lacktopp. Jag minns fortfarande hur klänningstyget kände mot mina späda armar och hur skorna hade piggar som stack in i mina fotsidor. Det kändes som utfällda jungfruben skrapade min ljusa hy.

Kismet.

Med anledning av min MJ-fakereptilväska tänker jag mig ett tidigttjugotusentalstema, musikmässigt, under kvällens läggning av hår och sotande av ögon. Eftersom min hiphoplista är för organiserad för att lyssna länge på tvingas jag till Destiny's child. Det var kanske inte riktigt den kvällsmusik jag tänkt mig. Tursamt nog är det ungefär lika oväntat som en grönskiftande reptilväska med guldkedja. Det är så motbjudande att man faktiskt tycker om det.

Ikväll ska jag fira en av mina närmaste vänners födelsedag. Som vanligt försöker jag glömma att det inte är i närheten av sommar utan har min sista sommarklänning till blanka strumpbyxor och träklackar.

Story.

Igår åt jag en lunch med vänner på Story. Maten är inte fantastisk, men omgivningen och inredningen är. Råa detaljer som ett upprivet tak och en bar som är lackad i mässingsfärgat. Det är kontraster som möts - rökigt tjugotal med en känsla av uppriven nutid. Jag tycker om att befinna mig på sådana platser. Jag finner det avslappnande och inspirerande.

A small piece of Paris.

De kommande sju dagarna är jag ledig. Det känns verkligen befriande. I natt sov jag dessutom ut för första gången på hela veckan. En veckas ledighet betyder att jag har tid med det som jag skjutit upp de senaste veckorna. Tillbringa en eftermiddag med att titta på oljerockar och välja den perfekta. Köpa tunnstickade strumpbyxor i grått. Fota streetstyle i Vasastan. Gå på Dalí på Moderna. Vara med vänner jag inte träffat på länge.


Bilderna ovan påminner mig förresten om Paris.
Trots att det är söder.

Miriam, 15, student [Streetstyle ett - Söder]

Vad betyder mode för dig?
Jag håller på med konst och mode, och syr själv. Jag målar och bloggar på Wedgeheel.blogg.se.
Vad är din största stilinspiration?
Jag inspirerad av Paris och Frankrike. Konst och goth; det svarta och platån.

Fur is dead.

I en kommentar fick jag en fråga om att prata om päls. Vad man måste veta om mig som modeperson är att jag är oerhört konservativ i vissa avseenden. Samtidigt som jag är allt för att bryta stilregler tycker jag man måste behärska dem från början för att få bryta dem. En viktigt stilverktyg för mig är att blanda mönster. Att bryta mig ur att tweed inte kan bäras till en paisleymönstrad sjal. Det fungerar utmärkt så länge man vet att passa färger och stilar. Kontraster är en fantastisk sak. Med detta i bakhuvudet kan man även förstå min ståndpunkt till päls.

Jag är inte emot päls. Men jag är starkt emot fuskpäls. Jag finner tanken om fuskpäls så enormt mycket mer upprörande på ett moraliskt plan än vad päls någonsin kan få mig att känna. Fuskpäls är ett sätt att slippa det ansvar pälsbärande faktiskt är. Man kan alltid ursäkta sig med att inget djur har kommit till skada och att man tar en genväg.

En av mina viktigaste principer är att man ska stå för sina egna val. Att bära päls kan ses som fruktansvärt stötande, upprörande och provocerande men personen som bär det tar ansvar för det den är - pälsbärare.

För att ta det hela till ett personligt plan - jag bär inte päls. Jag sympatiserar varken med pälsbärare eller pälsmotståndare. Jag har ingen åsikt om någon vill kasta röd färg på modeveckorna. Och det gamla argumentet om att människan bär skinn och har burit päls i alla år så ska jag säga att det gör mig riktigt förbannad det med. Om människornas vägar inte dras om eller förändras så har vi inte kommit speciellt långt i vår utvecklig. För - alla åsikter åsidosatta - så är vi människor allihopa, pälsbärare eller ej, som förändras hundratals gånger över en livstid.

India.

I och med en fullständig förälskelse i allt som är brittiskt - och allra helst det skottska - har jag även blivit fäst vid Indien. Precis som alla mina fascinationer handlar inte om ett industrialiserat och västerländskt Indien utan ett land av drömmar och starka färger.

När jag var i Paris i september köpte jag ett par böcker på Taschens bokaffär. En av dem heter "Indian style" och är det som håller mig vaken i en regnig verklighet. Bilderna är fantastiskt vackra och nästan helt folktomma. Det är det som bygger upp bilden av en plats där så mycket människor lever men som ändå är så fridfull.

Under en tid för några år sedan var jag besatt av det gamla Ryssland. Före revolution och före nittonhundratal. Då läste jag Tolstoy och ville ha sjalar med klassiskt ryska motiv. Denna månad håller jag hårt i min Taschenbok och lyssnar på Bollywoodsoundtracks. Det är fint med vinterförälskelser om en annan tid.

Sofo.

Det som är tråkigt med höst är hur tidigt den infaller. Människor drar fram svarta rockar redan i senaugsti. Personligen medger jag inte höst förrän den femtonde oktober. Det är en av de få traditioner jag håller hårt på. I år gick jag utan strumpbyxor halva september och drog inte på mig duffeln förrän igår. Det var onekligen kallt med bara yllesjal som enda ytterplagg med endast ett par graders värme. Möjligen kavaj och kaschmirkofta men kallt ändå.

Fredagseftermiddagen tillbringades på söder. I över en och en halv timme gick jag runt i Sofo och på Götgatan men endast en gatumodeskanditat var värdig att fotas. Problemet var givetvis regnet och att hösten infunnit sig. Det är läskigt hur dominerande svarta dunjackor är på gatorna.

Young hearts run free.

En dag i höga mockaskor avslutas i powerwalk och tidig middag. Kontraster som passar mig. Mocka får mig nämligen att känna mig italiensk. Det får mig att vilja boka en biljett till Portofino och där gå runt i grekiska långklänningar. Det får mig att vilja locka håret och leka trettiotal. Istället byter jag ut träklackarna mot räfflad gummi. Det får mig å andra sidan inte att vilja göra något speciellt. Möjligen får vattnet dit de leder mig att slappna av och lyssna på favoritlåtar gömd i en huvtröja.

Under promenaden tänkte jag på inspiration. Ofta är det inte klädrelaterade saker som inspirerar mig mest. Det kan vara parisiska sopor eller skottska kakor. Det är intressant att associera fritt och bota kreativ svält. Då jag började dagen med att gå igenom hundratals parisbilder är Jardin de Luxembourg en given inspiration idag. Det vita gruset har en underlig effekt på mig.

Ensemble.

Som vissa av er har förstått kommer den här bloggen i framtiden, så snart som nästa vecka, att bli en gatumodesblogg. Givetvis kommer det personliga och modereflekterande inte att försvinna utan de två elementen kommer att förenas. Jag kommer att fota i olika delar av stadsdelar och även intervjua personerna jag fotar. Förhoppningsvis kommer alla ni som läser nu stanna kvar och sprida ordet vidare. Klicka på bilden ovan så kan du följa mig på bloglovin.

I wish we were each others to have.

Det är tidig kväll och jag lyssnar på 2Pac. Det är lite för mycket tidigt nittiotal vilket jag sällan kan relatera speciellt bra till. Det spelar liten roll idag, då jag är oerhört trött. Jag somnade halv sex i nött skoltröja och under två filtar. Massa sushi senare och ingen direkt skillnad märks av. I år känns det som sommaren precis var trots att det är oktober. Efter Parisresor, influensa och småförkylningar har jag glömt att märka att det är höst. Det är mörkt när man vaknar och skymmning när man går hem.

Imorgon hade jag tänkt att tillbringa min eftermiddag i stan. Det saknas höstplagg i min garderob eftersom den helt glömts bort. Jag har glömt att vantar behöver täcka händer. Samtidigt behöver jag kjolar till ulltröjor och klänningar till stickat. Förhoppningsvis lyckas staden fylla mina behov.

Dans la future.

Det här med höst innebär en del saker. Man byter garderob och förfasas över att man saknar kläder att bära. Man köper mockaskor och försöker matcha dem med skinnväskor. Man drömmer om Djurgården men kommer aldrig längre än te framför 'Gossip girl'. För min egen del innebär det att se framemot våren. Vintern är på intågande och människor gömmer sig i svart. Jag tror å min sida på sommarkläder till tunna nylonstrumpbyxor i oktober. Här är i alla fall min vår tjugotio :
- Nice första veckan i mars. I år var jag där nästan samma vecka. Det är folktomt, småvarmt och väldigt avslappnande. Dock ser jag framemot några timmars mellanlandning i Paris. Charles de Gaulle får mig alltid att kännas på ett visst sätt.
- Kina tredje veckan i mars. Jag vet att ni som läst mig länge ibland glömmer att jag faktiskt går i skolan fortfarande. Därför åker jag till Peking tillsammans med hela min klass. Inte för att ni glömmer, utan för att jag går i skolan.
- Förhoppningsvis förpåsk i Paris. I min familj tas själva påskfirandet oerhört seriöst och jag skulle aldrig drömma om att missa Påskafton. Eftersom påsken är så tidigt står det fortfarande att se huruvida det blir av eller ej.
- Den första juni fyller jag nitton. Ingen egentlig betydelse men det är alltid trevlgit att se hur sommaren nästan fastnat.
- Den fjärde juni tar jag studenten. Efter det blir det sommar, sen blir det höst och då konst och litteratur på Stockholms universitet något år innan Paris.

Sometimes.

Idag tvingades jag ta bussen hem efter några ärenden. Det fascinerar mig lite att åka runt i en rektangulär låda som forslar människor åt olika håll. Dagens tur medförde dock viss förfäran. En dam, knappt sextio, glömde gå av och skrek därför åt busschaffören att åter öppna dörrarna. Han gjorde det trots hennes vidriga tonläge. Hon tackade honom inte ens.

Senare på samma färd frågade en dement gubbe om hur man tog sig till en annan hållplats och förstod inte att han behövde korsa vägen. Bussen hölls kvar i några minuter och under tiden skrek en man att gubben bara skulle släppas på för att det var enklare så.

Jag blev fullständigt skakad av detta. Det är oförståligt hur man kan tappa all mänsklighet och artighet. Det är fullständigt oacceptabelt i min värld. Om det är åt det här hållet människosläktet är påväg är jag inte säker på att jag vill stanna kvar mycket längre.

Samtidigt vill jag inte låta mjäkig eller falsk när jag jag säger att det är min yttersta övertygelse att alla människor har något bra i sig. Någonting som är genuint sjyst och väl mot andra. Samtidigt är det en sak att så på sig själv och en helt annan att slå på andra. Det är lite det jag vill kommma till.

Old elegance.

Regn är otroligt lugnande. Efter första arbetslördagen på ett par veckor är det trevligt att sitta vid datorn och se träden bli grönare utanför fönstret. Dricka te från Paris och kolla på Lanvins visningsbilder. Alber Elbaz är det som Marc Jacobs kunde ha varit om han inte varit amerikan.

Det Lanvin utstrålar är europeisk elegans. Det är mäktigt och oerhört berörande. Det är draperingar där tunt, genomskinligt, tyg möter tätt och ogenomträngligt. Det intressant är att samtidigt som det är en kollektion som visar överflöd görs det på ett sätt som speglar recessionen. Det är dova färger som visar en värld i finansiell sorg.

Tender.

Klockan är två och jag är inne på min nionde dag av sjukdomsmisär. Detta har lett till att jag dränkt mig i 'True blood' och 'Gossip girl' de senaste dagarna. Nu har tyvärr den streamande hemsidan gått sönder och jag är lämnad till att dricka Mariage Frères fantastiska te 'sur le Niel'. Det gröna i teet reflekteras som ljusgult - som stark flädersaft ungefär - mot det vita i porslinet.

I morse gick jag ut för första gången på flera dagar. Det är höstigt kallt i luften. Jag längtar efter alldeles för tunna strumpbyxor till mocka och stickat. Träklackar som låter för mycket i tomma korridorer med marmorgold. Temperaturer som kyler skinnväskor till stelhet. Sol som slutat värma. Förhöst är fantastiskt.

Nylon.

Jag läser Nylon i min sjuksäng. Eftersom det är augustinummret, då vi är en månad efter i Sverige, doftar sidorna fortfarande sensommar. Inga mockajackor eller svarta skinnstövlar syns till. Nylon är trots allt en västkusttidning - lite mindre New York och mycket intressantare.

Vad som fastnade för mig idag var leopardmönstrat. Varje höst slits jag mellan att tycka att det är sanslöst billigt och, stundtals, acceptabelt. Den här gången handlade det inte om handskar i fejkat leopardskinn eller kaschmirhalsdukar - utan naglar. En fantastisk liten nagelsalong på Upper East i New York gör leopardmönstrade naglar. Samtidigt som detta, med fel outfit, är att kasta sig i ett hav av trailerparkreferenser intresserar det mig. Tyvärr vet jag att Stockholm är så litet att leopardnaglar på salong betyder kantiga akrylnaglar. Inte korta, runda och fläckiga naglar.

Förutom fläckiga naglar är jag väldigt fäst vid klänningar som är för korta för att vara balklänningar men trots det har samma form. Jag tycker om det skeva i en medvetet lite för kort klänning. Hela modellen slås ur balans. Idealt i krispigt siden med drömska tryck till högskaftade gummistövlar på fuktig engelsk landsbygd.

Me and julio down by the schoolyard.

I torsdags vaknade jag till en fullkomligt fantastisk verklighet. Efter veckor i olika sorters dvalor var det som jag äntligen vaknade. Trots att klockan var efter åtta när jag gick upp kändes det som att gå upp i gryningen. Det var en befriande känsla.

Förutom det mental uppvaknanden kom jag på mig själv med att verkligen tänka intensivt på mode - något jag inte gjort på mycket lång tid. Kanske är det hägringen av olika modeveckor och maniskt uppdaterande från style.com. Vad jag tänkte på var höstmode. Jag vill ha tunna, glansiga nylonstrumpbyxor till röda eller chockrosa läppar. Jag vill känna mig delaktig i en förlorad värld.

All young dudes.

I lördagskväll kom jag hem från Paris. Det var en otrolig resa. Efter bara fyra dagar kom jag hem totalt utvilad. Tyvärr väntar en vecka av total kaos för min del, men jag hoppas jag kan bortse från stress. Istället sitter jag just nu och äter frukost. Hemgjord müsli, detoxte och vatten. Trots att jag älskar att resa och vara någonannnastans än hemma är det riktigt svårt att ge upp frukost framför datorn.

I Paris handlade jag onekligen en del. Fanastiska teer, ulltröjor och inredningsböcker från Taschen. Handkrämer, hårgrejer och småväskor från Marc Jacobs special items. På MJ blev jag förövrigt lite darrig. Det är fantastiskt att vara i en miljö som lärde upp en som modeindivid - på håll givetvis.

Mer om Paris vid annat tillfälle. Alldeles strax ska jag bege mig till ett fält för att delta i masspowerwalkande. Tills dess ska jag lyssna tårögt till "All the young dudes" och växla till La Roux när jag lagt av med sentimentaliteten.

Paris.

Efter vissa datorproblem - min dator kraschade igårkväll - åker jag iväg till Paris imorgon. Det betyder att jag inte kommer att skriva förrän på söndag. Tills dess kommer jag att omge mig med stadsvärme, gå runt i Marais och glömma bort höst.

 bientôt,
Hedda

Field-trip.

Eftersom jag, under alla lager av siden, kaschmir och skinnväskor egentligen är drygt tio år gammal, tycker jag fortfarande om field-trips. Det som så vänt på svenska kallas studiebesök. I onsdags var är det etnografiska på djurgården som besöktes. Det fick mig att minnas mina dagar som roddstuderande. Ja, rodd, den fantastiska Oxford/Cambrige/Harvard/Yale-anamade sporten. Ett sommarlov för ganska länge sedan gick jag en roddkurs i djurgårdsbrunnsviken. Min icke-talang tycks jag ha förträngt men jag har fått det berättat för mig att jag blev upphämtad med båt vid Nordiska muséet. I min egna, inte helt verklighetstrogna värld, var jag en naturbegåvning.

Torsdagen å andra sidan vigdes till Kina slott på Drottningholm. Fruktansvärt vackert i alla fall själva byggnaden till det yttre. Rummen påminde en del om Versailles dessutom, men det gör det mesta som stått några hundra år. Vad det påminde mig om var hur mycket jag tycker om att vara i närheten av gammal marmor, överflödiga rum och kala gårdsplaner när det närmar sig höst. Jag antar att det är ett sätt att behålla sommarens glättighet även i oktober.

Paris 4.

Om fyra korta dagar sitter jag på ett Air France-plan till Paris. Mina oktoberplaner gick i kras, men snart är jag tillbaka på bussbreda boulevarder. Mina planer är följande :
- Inhandla Marc Jacobs special items. Glansiga plånböcker, gummistövlar och armband.
- Besöka " la Grande Epicerie de Paris". Efter Monoprix, en verklig mataffär.
- Äta oändliga mängder fransk yoghurt.
- Köpa tunnstickade ulltröjor i magenta, mörklila och pistagegrönt.
- Äta macarons men ännu hellre chockladeclairer.
- Handla detoxte i Kusmiaffären på rue Seine.
- Läsa amerikansk pocket i skinnfotöljerna på Centre Pompidou
- Stå på Relay på Charles de Gaulles och köpa senaste numren av TeenVogue och Nylon. Efter det - lämna Frankrike.

Dans tes rêves.

Alldeles snart ska jag dricka lite fänkålste. Jag vill avsluta en alldels perfekt dag värdigt. Från viss katastrof till fullkomligt lugn. Min dator kraschade lätt idag. Jag satt fortfarande i powerwalkkläder, tunnstickad ulltröja och velourbyxor, men kastade oljerocken i cykelkorgen och åkte till datorbutiken. Efter en kvart var allt återställt.

Efter datorbutiken cyklade jag och min brittiska jaktväska hem. Min favoritdel med hösten är hur vackra skinnväskor blir i höstljuset och allt stickat. Doften av läder, känslan av stickan och kyla som gör att det sticker i halsen är lugnande.

Väl hemma lagade jag mat. Räkor med senap och vitlöksås med stekta champinjoner som sidrätt och '24' som sällskap. Vissa kvällar är det mest lämpliga man kan göra att bara umgås med sig själv. Glömma omvärld, vänner och framtid. Med det sagt, tänker jag avsluta min kväll med att läsa Elle UK till den tunga pärmen faller ned på mitt bröst.

Free, at last.

Det obehagliga med att vara förkyld är att man glömmer hur det känns att vara frisk. Jag glömmer hur det känns att ta på mig mina favoritsmycken utan att huden dras ihop av kylan. Därför glädjer det mig att jag imorgon ska få komma ut i en värld där fänkålste bara är en trevlig lektionsaccesoar.

Nu ska jag istället fokusera på att lyssna på the Strokes och dricka så mycket vatten att min post-förkylningshuvudvärk försvinner.

Sometimes, the city is mine.

Efter några dagar i skolan har jag hunnit bli överdrivet förkyld. Därför har jag den här helgen sett 'Changeling', 'Slumdog millionare' och utan överdrift sovit ett helt dygn. Det enda produktiva jag har gjort är att reservera ett par gröna Hunterstövlar. Min fascination av Scottland kan inte näras på plats där, men väl stilmässigt. Annan brittisk fascination fylldes av att min fantastiska satchel kom i torsdags. Den är fullkomligt perfekt.

Förutom brittiska nedslag är jag mer fast i det franska än någonsin. Därför, som så många andra höstar de senaste åren, flyr jag till Paris. Om runt tio dagar åker jag en första tur. Det är bara tre nätter, men många boulevarder och Marc by Marc Jacobs-timmar hinns med. Jag längtar oändligt efter Parisluft. I slutet av oktober åker jag dit igen, tillsammans med en vän. Det lär bli fullkomligt fantatiskt.

Beautiful.

För dryga halvtimmen sedan vaknade jag. I min huvud spelades 'I can see clearly now'. Jag undrar ärligt talat hur simpelt freudianskt mitt undermedvetna är. Istället för att vidareanalysera detta har jag övergått till frukost. Det är oerhört vackert att läsa 'The little friend' av Donna Tartt, dricka grönt te och lyssna på Coldplay i morgonsolen. Det är som om jag fejkar helgmorgon. Söndagsmorgon.

Duchessa.

För ett bra tag sedan såg jag 'Brideshead revisited'. Den var fantastisk och ledde mig in på den angloglamofiering som jag just nu besitter. Efter ett helt liv av franco-romatiserande och itali-esqua utsvävningar har jag landat i Storbrittanien. Hela den engelska kakan kan skäras bort, medan Wales, Skottland och Irland fascinerar mig. Stilmässigt tycker jag att det lite slitna jaktinspirerande tillsammans med silkesklänning är bland det bästa som existerar. De senaste åren är det kontraster som hållit mig, stilmässigt, fast. Gummistövlar, bayswater och en mer parisisk överdel är vad jag tänker hålla mig till i augusti.

Resten av kvällen tänkter jag tillbringa framför 'The Duchess'. Jag tycker verkligen om hur kostymdramerna har fått mer utrymme på senare år. Det är nästintill så att man är övertygad om att Kirsten Dunst är Marie Antoinette.

Poänglösa dagar ger plats för meningsfulla nätter.

Det händer att jag önskar att städer jag tycker om skulle tömmas på människor. Att Stockholms gator helt skulle vara för mig. Det är inte så mycket för tomma varuhus och butiker eller hela butiksbiträdeskåren till min tjänst som lugnet. En tidig junikväll gick jag från Vasagatan, över Östermalm till Karlaplan. På gatorna kring Hedvig Eleonora var det helt tomt. Det var bara jag. Denna tidiga kväll fick jag staden.

Augustinätter gör mig sentimental. De påminner mig om gränsen mellan höst och den glättiga årstid vi kallar sommar. Det händer att jag önskar mig evig sommar, eller evig ledighet, men bara om den sakta går över till höst i en folktom stad.

Poänglöst. [alt. what fashion conquers]

Jag känner mig trött, trots att jag har sovit. Jag är törstig, trots att jag har druckit. Jag vill ha mat, trots att jag ätit. Vissa dagar är inte värdiga min närvaro. Jag önskar att jag hade sovit ett dygn extra. Idag passar inga kläder, ingen låt klarar en lyssning och inget hår är värt att plattas.

Whiskey sour.

Efter klockan arton i kväll är jag fri från arbeta i en vecka. På måndag börjar den såkallade verkligheten igen. Inför mitt sista år väljer jag endast en moleskine som anteckningsmaterial. Efter dryga decenniet med spiralblock är jag trött på att bära runt överflödiga blad.

Förövrig väntar jag fortfarande på min satchel. Trots att det idag är soligt väntar jag spänt på hösten. Stickat är bland det vackraste jag vet. På tunnelbanan igår såg jag en kvinna som hade en oerhört vacker tunnstickad kaschmirkofta i magenta. Pärlknappar och inte en noppra. Känslan förhöjdes av att det var ett gammalt tåg och slitna säten.

Satchels.

I hela mitt liv har väskor funnits där. Men att romantisera och berätta olika väskinköp ligger inte för mig idag. Mode åt sidan, så är väskor mitt absoluta intresse. Efter en sommar av dryga månadens arbete började jag en av mina sista lediga dagar innan sjuttonde augusti med att beställa en väska. En brittisk, fantastiskt, satchel. Den kommer till mig i september. Åh, till gruspromenader i ett svalt Humlegården.

Y'all.

I natt somnade jag halv tre. Att cykla hem genom en dimmig och fuktig natt är ingenting mindre än fantastiskt. Se sig själv i badrumsspegeln och ha stort, vågigt hår av daggen som redan hunnit sätta sig. Att knyta upp fuktade converse. Det bästa med sena nätter att dock vakna tidiga mornar och inse att man kan sova tre timmar till.

Idag har jag inte gjort något produktivt förutom att arbeta i åtta timmar och boka in ett par arbetsdatum senare i augusti. Efter åtta timmar på vasagatan åkte jag hem och hittade en perfekt satchel. Den är lila och kommer förhoppningsvis att finnas hos mig till Paris i september. Helst av allt skulle jag dock vilja ha ett växthus. Något att värma mig i under soliga höstdagar.

Love will tear us apart. Again.

Det händer att jag känner mig oredo för livet. Som om tid passerar alldeles för fort. Som om man ett andetag senare befinner sig dagar bort. Efter sådana tankar sover man ostört en hel natt och vaknar till en molnfri morgon. En sådan morgon som väcker mig klockan sju och låter mig somna om i tre timmar. Sedan följer en dag då man cyklar till vattnet, cyklar till vän, cyklar hem. Dricker fänkålste och läset TeenVogue i stearinljussken.

På tal om mina dagar.