Sometimes.

Idag tvingades jag ta bussen hem efter några ärenden. Det fascinerar mig lite att åka runt i en rektangulär låda som forslar människor åt olika håll. Dagens tur medförde dock viss förfäran. En dam, knappt sextio, glömde gå av och skrek därför åt busschaffören att åter öppna dörrarna. Han gjorde det trots hennes vidriga tonläge. Hon tackade honom inte ens.

Senare på samma färd frågade en dement gubbe om hur man tog sig till en annan hållplats och förstod inte att han behövde korsa vägen. Bussen hölls kvar i några minuter och under tiden skrek en man att gubben bara skulle släppas på för att det var enklare så.

Jag blev fullständigt skakad av detta. Det är oförståligt hur man kan tappa all mänsklighet och artighet. Det är fullständigt oacceptabelt i min värld. Om det är åt det här hållet människosläktet är påväg är jag inte säker på att jag vill stanna kvar mycket längre.

Samtidigt vill jag inte låta mjäkig eller falsk när jag jag säger att det är min yttersta övertygelse att alla människor har något bra i sig. Någonting som är genuint sjyst och väl mot andra. Samtidigt är det en sak att så på sig själv och en helt annan att slå på andra. Det är lite det jag vill kommma till.