L'air.

Under det senaste halvåret har jag lidit av vad som endast kan beskrivas som konsumtionskramp. På ett sätt har jag ändrat konsumtionsvanor och handlat tidningar, te och ögonskuggor istället för plagg. Men trots möjlighet har inga plagg inhandlats. Inte heller skulle jag vilja påstå att en stilmetamorfos skett. Den enda rimliga anledningen för mitt icke-shoppande är att jag tillslut reagerar för starkt på ett konsumtionssamhälle. Kläder finns överallt, hela tiden. Det som ska vara spännade - kaschmir och siden - har blivit akryl och polyester.

För första gången på tre år rörde jag en sax i tygjusterande syfte när jag sydde om en klänning ikväll. Mode eller stil har aldrig handlat om egen prodktion för min egen del. Det kommer det inte vara i framtiden heller, konsumptionskramp eller ej. Det är bara trevlig att se att jag så att säga har det i mig.

You love all sailors but hate the beach.

Ofta försöker jag sätta mig ned och skriva om det som gör min omvärld. Jag försöker beskriva de korta fläktar av inspiration jag känner när jag rör vid material eller tittar på visningsvideor. Ibland är dock mörkret och kylan alldeles för dominerande för mitt sinnelag. Jag glömmer bort hur vackert det är med silke till tunnstickade strumpbyxor. Sedan kommer jag på en del saker jag faktiskt tycker om.

Just nu tycker jag om origami. Att arbeta på det viset med tyg - i stela draperingar eller rundringningar med fyrkantiga kanter - är speciellt. Det det är att försöka tygla tyget istället för att låta det vara fritt. Ofta är klänningstyg drömsk men kombinerat med det stela uttrycks något annat. Något intressantare.

Bikes.

Ofta är det inte klädrelaterade saker som inspirerar mig. Inte i ämnet stil. Plagg i sig är snarare det som berör andra delar av mitt liv. Saker och sådant som är långt från de ting som kläder är tar mig till stilinspiration. Under resan till Paris i september var det en cykel. Det var något med vecken i plåten och dess bräcklighet som fick mig att stanna till.

Nu har den första förälskelsen lagt sig och istället för bräcklighet ser jag Saint Germain. Det blir den sortens känsla som förmedlar 'someplace but here'. Skulle jag beskriva min personliga stil är den lite så. Den driver mig till att vara någonannanstans än här. Aftonsiden på dagtid och nedklädda kvällar.

Flicks.

Igår såg jag "500 days of Summer". Den var inte alls så bra som jag väntat mig. Stundtals ganska tråkig och mycket en sterotypisk film om obesvarad kärlek. Framförallt kändes det väldigt nittiotal i SanFransico och inte L.A tjugonollnio.

Precis som jag tycker att trender kan vara oerhört tråkiga för att man förväntas älska dem, har jag samma inställning till filmer. Det är få filmer som går att se flera gånger. Det bästa är förstås om man glömmer dem emellan, men att minnas och se om är svårt. Därför såg jag "Nick and Norah's Infinite Playlist" istället för att älta en och en halv timmes slöseri av tid. Den var oerhört upplyftande och jag skrattade högt för mig själv flera gånger. Se den om ni är ensamna och post-vaccinationssjuka.

Memory lane.

Det är svårt för mig att skriva just nu. Jag dricker helst ett noga utvalt te och umgås med "Franny and Zoey" såhär på kvällar som avslutar dagar med förstasnö. Istället för att skriva ytterligare om tjugotalsunder och plagg som fastnar tänker jag berätta några modeminnen för er. Det här är det första :

Jag har få minnen från min barndom. Det mesta är täckt i ett skimmer av känslor och korta minnesbilder. Det är så för mig; jag glömmer. De få saker som jag dock minns är förankrade i plagg. Det här minnet förklarar min otroliga dragning till silke i olika matthet och med olika glans.

Första gångne jag klev in i den sextiotalstegelbyggnad som skulle vara min miljö i nio år hade jag på mig en gammelrosa, närmast urtvättad, silkesklänning. Det var en t-shirtklänning med stora rododendron i vitt på. Det var en fantastisk klänning och jag kan fortfarande minnas hur jag valde den ur min garderob. Det var lite det som, över ett årtionde senare, skulle vara grunden för det jag är idag.

Efter ett par veckor i samma sextiotalsbyggnad var det första skolfotot. Jag hade en tennisklänning i blockfärger och ett par mockaskor med lacktopp. Jag minns fortfarande hur klänningstyget kände mot mina späda armar och hur skorna hade piggar som stack in i mina fotsidor. Det kändes som utfällda jungfruben skrapade min ljusa hy.