Memory lane.

Det är svårt för mig att skriva just nu. Jag dricker helst ett noga utvalt te och umgås med "Franny and Zoey" såhär på kvällar som avslutar dagar med förstasnö. Istället för att skriva ytterligare om tjugotalsunder och plagg som fastnar tänker jag berätta några modeminnen för er. Det här är det första :

Jag har få minnen från min barndom. Det mesta är täckt i ett skimmer av känslor och korta minnesbilder. Det är så för mig; jag glömmer. De få saker som jag dock minns är förankrade i plagg. Det här minnet förklarar min otroliga dragning till silke i olika matthet och med olika glans.

Första gångne jag klev in i den sextiotalstegelbyggnad som skulle vara min miljö i nio år hade jag på mig en gammelrosa, närmast urtvättad, silkesklänning. Det var en t-shirtklänning med stora rododendron i vitt på. Det var en fantastisk klänning och jag kan fortfarande minnas hur jag valde den ur min garderob. Det var lite det som, över ett årtionde senare, skulle vara grunden för det jag är idag.

Efter ett par veckor i samma sextiotalsbyggnad var det första skolfotot. Jag hade en tennisklänning i blockfärger och ett par mockaskor med lacktopp. Jag minns fortfarande hur klänningstyget kände mot mina späda armar och hur skorna hade piggar som stack in i mina fotsidor. Det kändes som utfällda jungfruben skrapade min ljusa hy.