Det obehagliga med att vara förkyld är att man glömmer hur det känns att vara frisk. Jag glömmer hur det känns att ta på mig mina favoritsmycken utan att huden dras ihop av kylan. Därför glädjer det mig att jag imorgon ska få komma ut i en värld där fänkålste bara är en trevlig lektionsaccesoar.
Efter några dagar i skolan har jag hunnit bli överdrivet förkyld. Därför har jag den här helgen sett 'Changeling', 'Slumdog millionare' och utan överdrift sovit ett helt dygn. Det enda produktiva jag har gjort är att reservera ett par gröna Hunterstövlar. Min fascination av Scottland kan inte näras på plats där, men väl stilmässigt. Annan brittisk fascination fylldes av att min fantastiska satchel kom i torsdags. Den är fullkomligt perfekt.
För dryga halvtimmen sedan vaknade jag. I min huvud spelades 'I can see clearly now'. Jag undrar ärligt talat hur simpelt freudianskt mitt undermedvetna är. Istället för att vidareanalysera detta har jag övergått till frukost. Det är oerhört vackert att läsa 'The little friend' av Donna Tartt, dricka grönt te och lyssna på Coldplay i morgonsolen. Det är som om jag fejkar helgmorgon. Söndagsmorgon.
För ett bra tag sedan såg jag 'Brideshead revisited'. Den var fantastisk och ledde mig in på den angloglamofiering som jag just nu besitter. Efter ett helt liv av franco-romatiserande och itali-esqua utsvävningar har jag landat i Storbrittanien. Hela den engelska kakan kan skäras bort, medan Wales, Skottland och Irland fascinerar mig. Stilmässigt tycker jag att det lite slitna jaktinspirerande tillsammans med silkesklänning är bland det bästa som existerar. De senaste åren är det kontraster som hållit mig, stilmässigt, fast. Gummistövlar, bayswater och en mer parisisk överdel är vad jag tänker hålla mig till i augusti.
Det händer att jag önskar att städer jag tycker om skulle tömmas på människor. Att Stockholms gator helt skulle vara för mig. Det är inte så mycket för tomma varuhus och butiker eller hela butiksbiträdeskåren till min tjänst som lugnet. En tidig junikväll gick jag från Vasagatan, över Östermalm till Karlaplan. På gatorna kring Hedvig Eleonora var det helt tomt. Det var bara jag. Denna tidiga kväll fick jag staden.
Jag känner mig trött, trots att jag har sovit. Jag är törstig, trots att jag har druckit. Jag vill ha mat, trots att jag ätit. Vissa dagar är inte värdiga min närvaro. Jag önskar att jag hade sovit ett dygn extra. Idag passar inga kläder, ingen låt klarar en lyssning och inget hår är värt att plattas.
Efter klockan arton i kväll är jag fri från arbeta i en vecka. På måndag börjar den såkallade verkligheten igen. Inför mitt sista år väljer jag endast en moleskine som anteckningsmaterial. Efter dryga decenniet med spiralblock är jag trött på att bära runt överflödiga blad.
I hela mitt liv har väskor funnits där. Men att romantisera och berätta olika väskinköp ligger inte för mig idag. Mode åt sidan, så är väskor mitt absoluta intresse. Efter en sommar av dryga månadens arbete började jag en av mina sista lediga dagar innan sjuttonde augusti med att beställa en väska. En brittisk, fantastiskt, satchel. Den kommer till mig i september. Åh, till gruspromenader i ett svalt Humlegården.
I natt somnade jag halv tre. Att cykla hem genom en dimmig och fuktig natt är ingenting mindre än fantastiskt. Se sig själv i badrumsspegeln och ha stort, vågigt hår av daggen som redan hunnit sätta sig. Att knyta upp fuktade converse. Det bästa med sena nätter att dock vakna tidiga mornar och inse att man kan sova tre timmar till.
Det händer att jag känner mig oredo för livet. Som om tid passerar alldeles för fort. Som om man ett andetag senare befinner sig dagar bort. Efter sådana tankar sover man ostört en hel natt och vaknar till en molnfri morgon. En sådan morgon som väcker mig klockan sju och låter mig somna om i tre timmar. Sedan följer en dag då man cyklar till vattnet, cyklar till vän, cyklar hem. Dricker fänkålste och läset TeenVogue i stearinljussken.
Brevid min säng ligger min nattmoleskine. I den skriver jag saker som jag kommer på strax innan jag ska somna. Saker som tvingar mig att öppna nattduksbordslåda, ta ut en tändssticka och tända ett ljus för att glödlampor är för obekväma mot ögonen. Saker som jag skriver med tunga pennor i ljusblått bläck.
Att äta limesorbet på vitt porslin. Att dra rouge noir-täckta fingertoppar över nytt kjoltyg. Att känna perfekt formade volanger omsluta benen. Att dricka fänkålste framför 'Gossip girl'. Att längta bort från hem. Att längta hem. Att sakna vänner som inte ringer. Att sakna årstider som flytt. Att glömma saker man inte längre återvänder till. Att blunda och känna italiensk värme, italienska skrik. Att öppna samma ögon och inse att man är någonannnastans.
