Jalouse.

Det är bara tio dagar kvar för mig att jobba i sommar. Det börjar kännas som om jag håller andan och kommer att hålla andan mycket länge till. Efter dagens arbete promenerade jag ned till Stureplan. Jag tycker om känslan att gå genom den extrema kommersen och sedan komma ned till ett lugnt NK som sedan fasas ut till ett lugnare Biblioteksgatan.

På Brahegatan köpte jag sushi och sedan räkor till förrätt. Detta då jag under min halvtimmes lunch läste Jalouse och åt smaklös sallad. Jag längtar efter septembers Nylon och TeenVogue. Flera sommrar saknar jag höst redan i juli. Idag kom jag på mig själv att önska regn. Klackade, mörkgröna stövlar och stort paraply. Kabelstickade koftor till kleinblå kjolar.

Ma ville, ma vie.

Min dag började med att jag vaknade och duschade. Eftersom jag den senaste veckan levt i mina arbetskläder tog jag på mig paisleymönstrad silkesklänning och blekt rosa kavaj. Jag känner mig nedslängd i ett utanför-NYC samhälle i den. Som om jag vaknat i ett för stort hus beklätt med murgröna, stora gräsmattor och en dold klorblå pool runt ett av hörnen.

Dagen fortsatte efter garderobsval. Vid elva klippte jag mig. Egentligen tänkte jag spara håret inför nästa juni, men det är tröttsamt. Eftersom jag klipper mig på Toni&Guy åkte jag till Humlegården i väntan på lunch. Det var väldigt vilsamt att ligga på rygg i gräset och titta på hur molnen rör sig. Efter gräset gick jag till Zink och åt lunch. Grillad anka med potatis tarte och citronspenat till huvudrätt och bombe au chocolat till efterrätt. Det finns inget som jag tycker om så mycket som chokladmousse.

Efter Zink tittade jag på en kjol på Karen Millen. Den var blå och volangfluffig. Det kanske hamnar i min garderob efter fredagens arbete. Istället köpte jag MACs läppglans i 'Russian red' och en ny plattång.

Nu är jag mattrött och tänkte se på 'Gossip Girl' innan jag cyklar till en vän som precis kommit hem från Skåne.

Pax et Lux.

Italienska Vogue överlägsen alla andra Condé Nast-publikationer. Det finns en helt annan edge och mentalitet i deras magasinmakande än om man jämnför de amerikanska och brittiska motsvarigheterna. Britterna är drömska och behandlar all den aristokratiska fascination som alltid funnits. Amerikanerna respekteras därför att de har en chefredaktör som blåser in europeiska flärd. Mest är det att konsumera mest, vilket ger lätta modereportage.

Det skulle vara lätt att hävda italienarna överlägsna i det mesta. De lever i ett genomkorrumperat land som på så vis visar människans lägst väsen. Skillnaden mellan det italienska sättet är att det sker öppet och i en slags 'honor among theives'-mentalitet. Inte bakom stängda dörrar i ännu mer stängda styrelserum.

Åter till italienskt mode. Det finns få saker som är så utmanande och inspirationsfyllt men samtidigt klassiskt som det. Det är vulgärt och därför fantastiskt. En kontrast till Antwerpensvart och Parissvalt.

Some things remain the same.

Jag sitter och dricker organisk cola och läser Nylon. Alldels strax ska jag somna för mina händer vill knappt greppa tangentbordet. Ikväll var det söndag och jag såg på bio. Sedan gick jag från Park till Söder. Det var vackert och oerhört fuktigt.

La Scanie [alt. Falsterbo]

Louisiana är en av de mest vilsamma platserna jag känner till. Det är otroligt vackert och nästan fulländat om man ska vara ärlig. Jag har varit här flera gånger per år i nästan hela mitt liv. Ingången får mig att vilja fly till den engelska landsbyggden.
Kontrasten mellan gammalt och nytt är en av de saker som får mig att utvecklas som person. Jag tycker städer och konsthallar som lyckas kombinera dessa två är otroligt inspirerande. Detta är ingen intressant konst, egentligen, men flaskorna är fyrkantiga och gjorda för framtiden. En framtid då man måste använda återvinning för att kunna bygga hus. Perfektion.
Efter Louisiana var jag tillbaka i Falsterbo. I Skanör var det ett sorgset tivoli.

Life's a bitch and then you take up golfing.

Just nu lider jag av en viss sommarnedstämdhet. Detta leder till ett antal mer eller mindre patetiska utfall. De värsta exempeln inkluderar cheesiga låtar på repeat och tårfällningar till varje avsnitt av olika sjukhusserier. För att vräka mig ur denna nedstämdhet gör jag följande :
- Fortsätter läsa F. Scott.
- Gör planer att gå på Djurgården
- Längtar efter Humlegården och Jalouse samtidigt
- Kväver känslor med 'This old heart of mine'
- Facebookar mina vänner
- Funderar över om jag kan hänge mig åt 'The Secret'
- Nonchalerar samma tanke
- Velar mellan om jag ska se om "Marie Antoinette" eller "The Darjeeling Limited"
- Köper biljetter till Timbuktu på Mosebacke
- Velar mellan Hoffmaestro och Veronica Maggio på samma ställe
- Sätter på Röyksopps 'Happy up here' och visualiserar känslan.

Revenir.

Nu är jag tillbaka vid mitt lädertäckta skrivbord igen. Efter fem dagars frivillig social avskärmning ska jag se till att höra av mig till mina vänner. Resten av sommaren tänkte jag befinna mig i en sommardöd stad vilket känns frigörande - fast relativt omöjligt utan sällskap. Jag saknar sommrar då man hittar en favoritpark och hänger där varje dag. Eller somrar då man minns en enda dag vid havet. Trots detta tänker jag inte fastna i drömska utläggningar om hur saker borde vara. Istället tänker jag sätta mig framför 'Greys Anatomy' och äcklas över operationerna. Allt blod, all brutalitet och sensationen av att det är på låtsas. Och så inkluderas tårar som fälls över något annat innan eftertexterna.

If less is more, how are you keeping score.

En av mina finaste vänner brukar ibland dela med sig av musik till mig. I vissa genren tycker vi nästan precis lika. För några veckor sedan uppdaterades min Ipod med musik från den oerhörda filmen "Into the wild". Eftersom jag nu, efter några dagar i Stockholm, är tillbaka i Skåne har jag haft tid att verkligen lyssna igenom låtarna. "Society" som Eddie Vedder sjunger är perfekt i varje mening. Det är en sådan låt som får mig att, åtminstone ytligt, granska mitt eget liv. Jag har lyssnat på den konstant i tre dagar.

Förutom att vara inkapslad i mina weschörlurar har jag läst F. Scott Fitzgeralds samlade noveller. Igår läste jag "A diamond as big as the Ritz" innan jag skulle somna och den var väldigt bra - trots ett katastrofalt namn. Om ni, likt mig, är fast i tjugotalets dekadens i samband med rådande finanskris är den läsvärd. Om inte, bara för att häpnas över hur en nittioårig berättelse fortfarande håller.

Vi hörs när jag kommer till Stockholm - inga löften men förhoppningar om större inspiration att skriva.

Growing pains.

För några timmar sedan kom jag hem från Falsterbo. Jag packade upp snabbt i en 24-haze - jag såg åtta avsnitt mellan Skåne och Stockholm - och duschade sedan bort en veckas saltvatten ur håret. Hår som nu är torrt hippiehår. Lufttorkas mitt hår blir det vågigt och rufsigt. Med saltdränkta och blekta delar resulterar det i en Woodstock-esque uppenbarelse. Fast utan leran, musiken och sjuttiotalet givetvis.

De två kommande dagarna ska jag, efter att ha kammat mig, arbeta. Utöver detta även ta hand om saker som kommer med att passera myndighetsgränsen. Byta bank. Lösa in den första check man någonsin tagit i. Trots att jag, mentalt, känt mig arton förevigt innebär det viss stress att växa upp.

Fördelar med att växa upp är att man snart är vuxen. Att jag inom inte ens ett år kommer ha gått ut gymnasiet och vara relativt fri att göra vad jag vill. Spendera en månad i Nice, för att fly vinterns Stockholm, och sedan hamna i Paris på obestämd tid. Spela tennis i Luxembourgträdgårdarna. Söndagspromenera i samma park. Åka ut till Versailles och önska att man var helt ensam där. Skrämmas av den tanken. Sitta på en bänk i Palais Royal och läsa F.Scott Fitzgerald medan gammal och ny stil utkämpar kommersiella slag brevid en.

Falsterbo

Förnärvarande befinner jag mig i på skånsk mark. I Falsterbo. Det tar fem minuter för mig att komma till havet, lägga mig på den varma sanden och nästan somna. Stranden i Falsterbo är inte som de stockholmska eller de västkustka. Det känns mer som att befinna sig i en filmstudio än på en strand. Det är grunt långt ut och det känns som om att om man går tillräckligt långt ut att man kan röra vid en målad landskapsvägg. Danmark går att röra vid. Vattnet stäcker sig högt upp på stranden vilket gör att man känner sig klämd mellan vatten och gräsbeklädda sanddyner.

Idag var jag i Danmark och lämnade därför stranden. Förutom att ha läst tvåhundrafemtio sidor i min nuvarande bok har jag varit ett par timmar på Louisiana. Det är en av de platser som ger mig mest lugn. Jag känner mig verkligt avslappnad av att befinn mig där. Kombinationen av hav, vackra trädgårdar och konst är verkligen oslagbar.