Brace yourself.

Om ganska exakt ett halvt dygn ska jag arbeta sju timmar. Den här veckan har jag haft fyra lediga dagar. Det är intressant att kunna definiera dagar som lediga och arbetande. Läsårens dagar definieras mer av viktiga och passerande. Under dessa dagar har jag varit mycket i solen. Det intresserar mig inte att få färg men jag tycker om, bizarrt nog, om att bli väldigt, väldigt varm. Fyra dagar indelade i en eftermiddag vid havet, en i skuggan och två i luftkonditionerade butiker.

Idag tillbringade jag dagen i luftkondtionering. Jag brände nämligen benen under eftermiddagen vid havet. Det var dock så fruktansvärt värt det. Den enorma längtan efter värme och kvävande luft som styr mig hela vinterhalvåret dör ut vid tinat vatten. Jag tycker om att behålla den känslan i smycken resten av året. Idag köpte jag armbandet ovan. Den sårbara kedjan, förstärkt i metallpunkter, tillsammans med halvädelstenarnas kantiga yttre blir väldigt intressant. Det är vackert att kombinera med ett skinnarmband och låta andra armen vara tyngre smyckad.

Candy.

Egentligen föredrar jag inte sommar. Varma vårar och svala höstar är mycket mer min grej. Jag tycker om att kunna anpassa kläder, skor och väskor efter en jämn temperatur. Gå runt i en disig stad och känna det drömska av säsongskifte. Sommaren är den mer vulgära av de fyra årstiderna. Förnuft tappas bort och ersätts av sjukliga solbrännor. Värmer hetsar oss och låter oss tappa bort all klädmässig identitet. Ett sådant utrensande kan vara bra, men när hela nationen gör det samtidigt känns det inte så.

Jag ska inte avvisa att sitta en hel dag i stigande värme. Att känna håret mörkna av ett oduschat tillstånd. Att känna värmen trötta ut ens sinnen tills man nästan somnar. Att cykla och känna varm luft runt armarna.

Ain't life grand.

De senaste dagarna har kommit och gått. Jag har börjat extrajobba på en ny plats, och varit en dag på mitt gamla. Tiden emellan försöker jag tillbringa med mina vänner, på min cykel och med en bok. Igårkväll kombinerade jag två av tre saker. Jag var hemma hos en vän och cyklandes därifrån var gatorna helt tomma. Klockan var inte riktigt elva och sommarljuset var på väg att dö ut. Det var fantastiskt vackert och möjliggjorde en bredare fantasti från min sida. Ett slags öppnande av sinnena - dock utan det pretantiösa självutvecklande det ofta innebär. Tyvärr försvann min fascination över en sommardöd stad idag, då jag cyklade in till Grevturegatan för att besöka Sturegallerian. Det kommersiella kaos som rådde var nästintill skrämmande.

Istället för kläder i massor låg det en papperspåse med en pappersinlindad silkesklänning i. Silke är ett av få material som jag verkligen tycker om. Det dramatiserar ofta ett plagg. En enkel klänning djupnar, ett mönster får en annan känsla.

Naïvité

Den här typen av bilder tycker jag är oerhört inspirerande. Trots att det uppenbart är uppgjort känns det verkligare än andra typer av moderepotage. Cobrasnake-esqua bilder har lite en egen mening vid sidan av kläderna. Plaggen på bilderna är väldigt vackre. Utstrålar en slags moderna glamourös dekadens. Jag är återigen inne på dekadens och fyller nattduksbordet med F. Scott Fitzgerald. Jag antar att det är en slags reaktion till finanskrisen och hur jag strävar bakåt. Till en högkonjunktur där tvåhundramiljoner människor inte var arbetslösa. Därav stilmässig strävan till amerikanskt tjugotal.

Marie Antoinette.

Förra sommaren minns jag att man kunde se 'Marie Antoinette' utomhus en kväll. Jag ångrar verkligen att jag inte såg den då. Fast å andra sidan - varför ångra något. Livet är så väldigt, väldigt tillfälligt. Jag tänker inte gå så långt att jag yppar 'no regrets' men det är lite min poäng.

Hursomhelst hade jag gärna hängt i Versailles idag. I rosa converse och ljusblå maccarons i varje rum. Hade eftermiddagen varit varm hade
jag lagt mig på gräsmattorna utanför och hört fontänerna rinna brevid mig.

Storytelling.

Jag sitter insvept i en frasig filt i min skrivbordsfotölj. Det känns förvånandsvärt mycket februari eftersom jag har på mig en stickad kofta med renmönster på. Mina ben är fortfarande fast i ett par sovshorts. De första dagarna av en hittills regning sommar har passerat så. Regnet har upphört men träden utanför är overkligt gröna och marken vattenmörk. Dagen tillbringas med min penguinutgivna och grönt detoxte i min penguinkopp.

Somewhere but here.

Hela våren har jag längtat efter att vara någon annanstans. Inte så mycket för att jag har misstrivts här, utan mer för att nya perspektiv känns så väldigt nära. Det är en sådan väldig klichée att längta bort. Samtidigt är jag trött på tryggheten av att bo i mitt hemland. Jag vill tala andra språk, jag vill gå på andra gator. Jag vill känna en annan värme. Frysa på ett annat sätt.

Igårkväll var jag på en fantastisk födelsedagsmiddag. Vissa kvällar hänger glädje lite i luften. Då släpper känslan av att vilja vara någon annanstans lite. Dock är begreppet någon annanstans så stort. Jag vet inte riktigt var det är bara.

Endless.

Igårkväll slet jag mig lite ur de konservativa kedjor som annars hindrar mig. Jag kombinerade en mönstrad långklänning med Burberrykavaj från 1984 och en blå sjal. I artonårspresent fick jag den mest fulländade väska jag kan tänka mig - Mulberry Bayswater. Eftersom det har regnat till överdrivt de senaste dagarna har jag inte kunnat använda den förrän igår. Det kändes väldigt bra att bära det man velat bära i fem år. Resten av klädseln kanske inte ska överanalyseras. Vad så kan sägas är att kombinationen igår var brittiskt och spanskt. Möjligen satt mina koloniala tankar kvar igår med.

Post-colonial guilt.

Den senaste tiden har jag varit en aning fascinerad av kolonialtiden. Både historiskt och plaggmässigt. Flera vårar och sommrar i rad har jag dragits till stil passande brittiska upptäcktsresande. Hela bilden av en safarihatt, blekt militärgrönt och slitet skinn har upptagit mitt stiliska tänkande. Det är inte så att jag agerar efter det. Jag hittar ingenting militärgrönt eller ens en bredbrettad panamahatt i min garderob. Jag slänger min mockaväska över axeln, andas in doften och dras ut till en annan plats i världen. Allt detta regn som hängt i Stockholmsluften har gjort att jag spenderat för mycket tid i mina skogsgröna stövlar. Till Feretti-drömsk klänning och kabelstickad ullkofta känner jag mig väldigt britt-bohem. Om det begreppet ens kombinerbart med ett skiktsamhälle.

Hur som helst har mina koloniala stilutsvävningar, om än outtrycka, lett mig in på en väg mot orienten. Jag letar volontärarbetarresor till Indien, drömmer om att gå på gator fyllda av andra färger och tänker på byxdressar. Med korta ben och tajt, oärmad, överdel eller ankelgående i svart. Kort och färgstarkt, eller långt och mörkt. Kanske ljusgrått, kanske svart.

Ads. [alt. ur V]

Dolce & Gabbana är, trots sin italienska bas, inte ett av mina favorithus. De tillhör samma kategori som Versace. Lite för överflödigt italienskt. Intressant att titta på, men inte något att bära. Deras reklamer är dock fullkomligt fantastiska. Det är sådana bilder som gör att det inte spelar roll om Vogue har trehundra sidor reklam i ett nummer. De får mig att helt omvärdera modehuset. Designen, imagen och plaggkombinationer. Bilderna känns okonstlade. Kombinationen av moderna plagg, gamla miljöer och inslängda teknikföremål är hänförande.

Happy endings.

Det bästa med att vakna lite efter resten av världen är att man inte möts av morgondåligt väder. När jag vaknar har regnet slutat och är bara kvar som ett blött spår på marken. Sedan går det några timmar och vattnet torkar. Ytterliggare tid passerar och tillslut är regnet tillbaka.

Ikväll är det skolavslutning för min del. Eftersom jag varit sjuk i några dagar känns det befriande att ta på sig något annat än ullkofta och sovshorts. För tredje året i rad har jag samma klänning. Det har blivit en slags tradition. En väldigt privat tradition än någon uttalad. I natt slogs jag av tanken att det är sista gången jag får bära den på en skolavslutning. Nästa år är tar jag studenten och då täcker en helt annan klänning mig. Samtidigt är det skrämmande att det är tre år sedan jag hade på mig den för första gången.

Tape. [alt. the future]

Music Playlist at MixPod.com

Eftersom ni vet relativt lite om mig, och jag om er får ni väldigt gärna kommentera och berätta om er själva. Det kanske mest intressanta är vad ni vill göra i framtiden. Hur ser era kommande veckor, månader och år ut? Var vill ni vara, vem vill ni vara? Om ni berättar lite kanske jag berättare lite mer. Tills dess - lyssna.

Wall et pièce.

När jag fyllde år förra veckan fick jag en bok om Banksy av en av mina vänner. Den är fylld av bilder på grafitti som Banksy skapat. Jag tycker mycket om graffiti, även fast jag inte alls delar stil eller engagerar mig i kulturen. Det är kanske lite det jag tycker om - kontrasten. Människor har förväntningar. Tal och klädsel bidrar till ett slags första intryck. Att veta vad man känner under all siden och kaschmir är rättså viktigt. Att kunna tappa fokus på Paris gator för att man ser lite, lite konst på de grå boulevarderna.

Den sista bilden tog jag i april utanför le Grand Palais. Det är ett museum med gammal konst, och just därför är det så fantastiskt att en tagaffisch utanför. Det händer inte i Stockholm. Konservatism inom konst är så väldigt tråkigt eftersom det missgynnar konsten.

De tre första bilderna togs i samband med min dragelse till sopor. Det är lite samma sak. Soppor nonchaleras i stadsmiljö när de egentligen säger ganska mycket om staden de kommer ifrån. Grafitti skulle aldrig hänga innuti le Grand Palais, utan får hänga utanför - på gatan. Det intressanta är det som staden försöker dölja men som ändå tränger sig fram. Det kallt materiella säger något om oss människor.

R-Fed.

Under finalen av franska öppna blev Roger Federer attackerat av ett galet fan. Det är lustigt att Anna Wintour sitter i publiken med lätt rufsigt hår och R-Fed bär en av sina mindre smickrande outfits. I allt detta är det lustigaste att han blir attackerat av vad som liknar ett fotbollsfan. Vad hände med stilen i tennis.

The secret is out.

Style.com i alla ära, men något av det intressantaste som finns är att titta på oredigerade filmer från modevisningar. Tagna av en bra digitalkamera som tyvärr bländats av runwayns alldels för ljusa yta. Det här är min egen oredigerade film från Barbara Buis visning i Paris i oktober. Det här är den bästa av flera videor, inte kvalitetsmässigt men när det gäller känsla. Ögonblicket efter en visning, då hela salen applåderar, är oändligt mycket mer värt än visningen i sig - i mina ögon. Det är då man kan uppfatta plaggen igen, fast alla tätt intill varandra. En dålig visning bärs ofta upp av de sista applåderna.

Changes.

Jag har inte bestämt mig hur jag förhåller mig till bilder på mig själv i den här bloggen. Eftersom det, tillskillnad från del ett, har skett en konceptändring kanske det är dags för även mig att lossa gränserna lite. Med tanke på att streetstyleelementet lär komma in på bloggen inom de närmsta veckorna är den en bra inledningsfas med steetstyle-esqua bilder på mig. Kanske, som sagt.

Sick.

Imorse vaknade jag i en dimma av förkylning. Mina ögon var helt slöa och kroppen kändes avdomnad. Jag sitter och äter jordgubbar till frukost. Dricket detoxte och hoppas att den här hemska våndan ska släppa. Hade det varit lite bättre väder hade jag hängt med Jalouse ute i solen hela förmiddagen. Nu är det kallt och hela min kropp låser sig.

Trash.

När jag var i Paris näst senast, i oktober förra året, utvecklade jag en fotomässig besatthet av sopor. Kanske är det så att min fascination av Paris överförs på alla möjliga delar. Att jag ser det som en så perfekt plats att till och med soporna är drömlika. Bilden ovan tog jag utanför en restaurang. Jag tycker den är gripande. Sopporna väller ur den matta plastkorgen. Det är materialblaning - nu skiljs från då. En trälåde trängs med svarta plastsäcker. Kanske blir den lite en symbol för död, och hur vi försöker tränga oss undan den. Svarta plastsäckar är starkt förknippat med bodybags efter amerikanska teveserier. Det bleka träet är lite som nattvardsbrödet - symboliskt förkroppsligande.

Sopor är genrellt restminnen. Rester av mat som man inte orkat äta och saker som påminner om samtal man inte orkat ha. Att fascineras av de franska soporna grundar sig kanske i Paris som storstad. Som en massa, fylld med folk. De uppmanar lite till frågan - vad händer sen?

Vote for change.

Idag har jag givetvis röstat. Min födelsedag var för sex dagar sedan och jag var den yngsta i hela mitt valdistrikt att rösta. Nummer fjortonnittio på listan. Det är en stor grej att rösta. Befolkningsuppror för demokrati känns långt borta, men det är svårt att nonchalera att hela befolkningen fick rösträtt samma år som min morfar föddes. Det är bara två generationer bort liksom. Inte ens ett sekel.

Tristesse/Joie.

I natt gick jag hem när det hunnit bli ljust. Det var otroligt vackert att gå över en bro och se solen stiga. Det intressanta med så tidiga morgonar är att solen inte ens syns, utan bara lyser upp omgivningen. Jag föredrar nästan att ha det så ibland. Att saker är väldigt, väldigt närvarande men ändå så väldigt otydliga.