Post-colonial guilt.

Den senaste tiden har jag varit en aning fascinerad av kolonialtiden. Både historiskt och plaggmässigt. Flera vårar och sommrar i rad har jag dragits till stil passande brittiska upptäcktsresande. Hela bilden av en safarihatt, blekt militärgrönt och slitet skinn har upptagit mitt stiliska tänkande. Det är inte så att jag agerar efter det. Jag hittar ingenting militärgrönt eller ens en bredbrettad panamahatt i min garderob. Jag slänger min mockaväska över axeln, andas in doften och dras ut till en annan plats i världen. Allt detta regn som hängt i Stockholmsluften har gjort att jag spenderat för mycket tid i mina skogsgröna stövlar. Till Feretti-drömsk klänning och kabelstickad ullkofta känner jag mig väldigt britt-bohem. Om det begreppet ens kombinerbart med ett skiktsamhälle.

Hur som helst har mina koloniala stilutsvävningar, om än outtrycka, lett mig in på en väg mot orienten. Jag letar volontärarbetarresor till Indien, drömmer om att gå på gator fyllda av andra färger och tänker på byxdressar. Med korta ben och tajt, oärmad, överdel eller ankelgående i svart. Kort och färgstarkt, eller långt och mörkt. Kanske ljusgrått, kanske svart.