Curly fries.

Jag har precis cyklat hem genom regnet. Det var precis så drömskt som man ofta föreställer sig. Varje gång jag passerade ett skyltfönster eller en busskur såg jag min och cykelns silutett i en. Håret blev fuktigare och lite vågigare för varje fönster. I min högra hand höll jag en påse med sushi och misosoppa. En bra avslutning på en medelmåttig dag. Ärligt talat trivs jag bättre när det regnar än när det är sol. Klädmöjligheterna blir bara bättre av ett par skogsgröna jordbrukarstövlar. Det ger tillfälle till engelskt lantliga kombinationer. Plus att regnet gör håret rufsigt - vilket alltid får mig att känna mig bohemisk och långt från omvärlden. Trots att jag älskar stan och aldrig har längre än femton meter till asfalt.

Resort.

Det finns gånger då man på fullt allvar har förlorat hoppet om Chanel. Då det känns alldeles för Lagerfeld knappt något Chanel. För mycket gotiskt svart och hårda linjer. För lite känsla i boucléjackorna. Precis då är resortkollektionen rörande vacker. Mer inspirerande än någongting på väldigt länge. Dock tycker jag personligen att det nästan mest intressanta var att se herr Lagerfeld i någonting annat än svart. En intressant metallicblå kavaj och något vitpudrat hår. Det inger lite hopp om ett förändrat Chanel.

Något som faktiskt är fantatiskt med Chanel under Lagerfeld är att de bryter mark i gränslandet mellan mode och konst. Chanel hade trots allt en rundresande konstutställning fram tills dess att recessionen satte igång. Något mer fantastiskt är att resort visades på en strand i Venedig. Det måste varit oerhört vackert. Rörande närmast.

Att titta på bilderna [på style.com - precis som de ovan] av kollektionen berör mig. Att se modejournalisternas härdade uttryck är nedslående. Tanken på att sitta på en kritvit strand i Venedig medan hundratals plagg passerar gör nästan att jag tappar andan.

Food for thought.

Istället för stol har jag en fotölj vid mitt skrivbord. Jag tycker bättre om att sitta i den och skriva. Jag spenderar merparten av min tid hemma i den fotöljen. Den är täckt av fårskinn och manhattanmönstrad kudde. Jag har en filt över mig. Just nu äter jag laktosfriyoghurt och dricker berocca i samma filt. Så ser de flesta av min morgonar ut. Sovmorgon i dag och jag försökte verkligen dra mig till tio timmars sömn. Det misslyckades.

Resten av dagen, efter att jag duschat och lämnat byggnaden inom fyrtiofemmiuter, lär tillbringas i stan. En kort skoldag och sedan trippelbokningar med vänner och frisör. Det tycks tyvärr vara iskallt ute. Jag klarar nog inte mer kyla. Strumpbyxor, chiffongklänning och alldeles för stor kofta.

Love is the new currency.

Jag är en sucker för texter och bilder om kärleksögonblick. En av de vackraste delarna av internet är att de dyker upp. Le Love och Ellipsis är som femton koncentrerade nummer av Nylon på två minuter. Det är enkelt men så väldigt vackert.

Bilden ovan tog jag på Rue de Bretagne i Paris i april. Jag hittade det på en beige vattenränna i utkanten av Marais. Det var väldigt speciellt. Å ena sidan känns det som en tillgjord konsekvens av marknadsekonomi men ändå så väldigt tilldragande. Ingen fantasi om hur det skulle kunna vara utan bara flera ord sammanflätade i ett fantastiskt citat.

Until the sun turns back.

När ni läser dessa första inlägg är det förmodligen länge sedan jag skrev dem. Stadiet för mitt arbete just nu är att strukturera hur jag vill att denna blogg ska se ut. Jag fyller arton år om knappt tre veckor. Efter det är det en lång sommar då jag plannerar att arbeta, åka till Köpenhamn och utveckla den här bloggen. Det är svårt att ha långsiktiga mål innan man ens blivit myndig. Den sjunde juni ska jag givetvis rösta. Tjugotre datum för arbete inbokade. Fyra nätter i Köpenhamn. Det tar ett tag att lära känna mig, och vi får se hur långt dessa texter når.

Den egentliga anledningen till varför mina fingertoppar hamnar på tangenterna är tudelad. Den ena är att jag känner mig lite vilsen - att förlora sig i strukturerade och faktabaserade skoluppsatser äter upp mig. Jag undrar om jag tappar bort mina egna ord. Den andra är att jag börjar mitt sista år i skolan efter sommaren. Baktanken med mitt projekt är att se vem jag är i skriven form. Praktiskt är syftet att kombinera en blogg med gatumode med personliga reflektioner om mode.

Och - Bild Vogue Nippon

One moment in time.

Det här med gatumode i konstrast med mode från catwalken och tidningarna har fascinerat mig ett tag. Länge rentav. Jag har alltid sett det som tydligt att mode inte är beroende av bärarna. För att det ska finnas mode och plagg behöver det i min åsikt inte finnas en marknad. Plagg och konst ligger tätt sammanbundet. Skapandet av en installation eller tavla kan jämföras med skapandet av ett plagg. Trots denna attityd har själva skapandet aldrig intresserad mig. Jag har aldrig närt några designerdrömmar. Jag ser helst på plaggen och beundrar dem på avstånd och i sin kontext.

Modebilder fascinerar mig. Att tycka om någonting för bara ett ögonblick fascinerar mig oerhört. Att ett känslouppbåd ryms på en fyrkantig ruta är så oerhört intressant. Fotograferandet har inte heller intresserat mig. Att redigera eller jakten på att hitta det perfekta ögonblicket finns inte i min värld. De bilder jag tar är för att de utgör ett ögonblick. Tar jag tio bilder av samma ögonblick eller motiv är det något som står ut. Något som är ögonblicket i dess renaste form. Alla bilder som jag i fortsättningen publicerar är mina egna, tagna av min kamera. Eftersom ett oändlig antal modebilder kommer att användas kommer jag givetvis att delge er vem som tagit den bilden.

I never change.

Jag trodde inte att jag skulle återvända till bloggandet. Jag trodde inte att jag skulle klara av att börja om från början och ännu en gång ta reda på vem jag är i skriven form. För er som inte läst mig innan spelar detta givetvis liten roll. Mitt namn är Hedda. Vissa som läser mig kallar mig Sorbonne. Det här är andra delen av vad som var Sorbonne - en blogg om mode, stil och min franska längtan. Sorbonne handlar nu om stil, streetstyle och min franska längtan. Jag har länge intresserats av en street style blogg med personliga inslag. Gatumode handlar inte bara om plagg utan om vad som döjler sig i människan som bär plagget. Att skriva eller visa foton handlar inte bara om det ena eller det andra. Bilder och skrift går ihop. De hör ihop. Sorbonne del två handlar om mode ur mitt synsätt och stil hos andra människor.

À bientôt,
Hedda