Fur is dead.

I en kommentar fick jag en fråga om att prata om päls. Vad man måste veta om mig som modeperson är att jag är oerhört konservativ i vissa avseenden. Samtidigt som jag är allt för att bryta stilregler tycker jag man måste behärska dem från början för att få bryta dem. En viktigt stilverktyg för mig är att blanda mönster. Att bryta mig ur att tweed inte kan bäras till en paisleymönstrad sjal. Det fungerar utmärkt så länge man vet att passa färger och stilar. Kontraster är en fantastisk sak. Med detta i bakhuvudet kan man även förstå min ståndpunkt till päls.

Jag är inte emot päls. Men jag är starkt emot fuskpäls. Jag finner tanken om fuskpäls så enormt mycket mer upprörande på ett moraliskt plan än vad päls någonsin kan få mig att känna. Fuskpäls är ett sätt att slippa det ansvar pälsbärande faktiskt är. Man kan alltid ursäkta sig med att inget djur har kommit till skada och att man tar en genväg.

En av mina viktigaste principer är att man ska stå för sina egna val. Att bära päls kan ses som fruktansvärt stötande, upprörande och provocerande men personen som bär det tar ansvar för det den är - pälsbärare.

För att ta det hela till ett personligt plan - jag bär inte päls. Jag sympatiserar varken med pälsbärare eller pälsmotståndare. Jag har ingen åsikt om någon vill kasta röd färg på modeveckorna. Och det gamla argumentet om att människan bär skinn och har burit päls i alla år så ska jag säga att det gör mig riktigt förbannad det med. Om människornas vägar inte dras om eller förändras så har vi inte kommit speciellt långt i vår utvecklig. För - alla åsikter åsidosatta - så är vi människor allihopa, pälsbärare eller ej, som förändras hundratals gånger över en livstid.